Hissen går till häst bloggen teamsl. Tycker den är bra, jag gillar egentligen inte "häst bloggar" annars tycker dom ska alltid klanka ner på allt osv. Men Linn i den här bloggen beskriver känslan så bra, jag vet inte riktigt hur man säger det. Men vissa inlägg känns det som om vi har samma tankar?

tex som det här inlägget;


"Jag har ju varit helt ärlig med att jag ville ge upp med Winnetoo i början, eller ja, hela det första året gick det från och till. Vi passade verkligen inte ihop någonstans och det kändes många gånger som om han gjorde dumheter för att knäcka mig, vilket självklart inte stämmer imed att det är en häst vi snackar om, men fyfan vad arg och ledsen jag har varit..

..och om jag fick mycket "man ska.." åsikter då eller, jag formligen dränktes med det. Men efter en tävling som gick käpprätt åt helvete beslöt jag mig för att SKITA i "man ska.." meningen, den skulle bara rinna av mig. Jag slutade att lyssna på alla som faktiskt var riktigt duktiga - och tänkte om under en period.

Även om man skulle ta igenom det som är svårt ridmässigt, även om man skulle vara bestämd och inte låta Winnie ta över, även om man skulle rida markarbete stenhårt varje dag tills det släppte - så raderade jag meningen "man ska".

Det satt inte i hur jag höll mina händer eller hur mycket han trampade på med bakbenen - det satt i våran relation. Jag ville bara ha tillbaka min gamla avlivade D-ponny som passade mig som handen i handsken, jag var inte tillräckligt duktig och erfaren för en ponny som Winnetoo.

Men jag valde att tänka utanför ramarna och jobba från marken med mängder av godis, beröm och mys istället.
Så är det en mening jag är allergisk mot - och önskade att jag kunde hjälpa andra att låta den meningen rinna av dom så är det "man ska.." - INGEN annan person vet faktiskt bättre än en själv hur man ska lösa sina problem - och det är viktigt att komma ihåg. För i ridsporten kryllar det av "jag vet bäst" experter"


Tillslut kanske jag och prill  tävlar 120 hoppning och får några gul blåa. vem vet? Men det bästa är att vi kanske hittar varandra helt och hållet och att vi lär känna varandra, Som jag och jarana gjorde.

Det går ju bättre och bättre nu, i början gick det ju faktiskt helt katastorof ett tag. Då jag saknade min gammla ponny så fruktansvärt mycket. Prill kickade så mycket och ställde sig ibland så man blev rädd och osäker. Jag kom ihåg att jag blev så himla osäker på mig själv och jag tyckte verkligen att jag inte kunde ha en så svår häst och det sa alla till mig också. "Du kommer inte klara det här" , "Hon är alldeles för svår för dig" , "lämna tillbaka henne". Men jag bestämmde mig, jag ska visa dom. Och jag fick kämpa över min rädsla kan jag lova man var tvungen att vara väldigt hård mot henne, säga till rätt och fel. Fast igentligen gjorde jag inte så mycket jag gick ganska mycket och var bara med henne och bara lärde känna henne lite och det blev bättre och bättre i ridningen och nu kickar hon inte alls. Jag tror att allt beror på tid. Man får inte ge upp så lätt!